Jerker vid "pennan":

Nu är det dags! Jag har haft stafettpinnen se'n uppesittarkvällen hos Engholms (se nedan) men har inte kunnat förmå mig att skriva. Direkt när jag funderat på att skriva nå't kommer tankarna: vad har jag att skriva? Absolut ingenting. Jag menar, hur kul är det att läsa tankarna från en handikappad pianist som knappt klivit ur soffan på 6v. Men nu får ni göra det i alla fall, om jag ska bli av med den här stafettpinnen nå'n gång... :-)

För alla er som sett mig på kyrkan med armen i mitella men inte hört djungeltrumman eller inte (av nån anledning) velat fråga mig vad som hänt, eller er som inte sett eller hört nånting alls, så har jag alltså opererat axeln, pga att den brukar "hoppa ur led". Den har gjort det i ca 15år nu, så jag kände att det var dags att göra någonting åt det.

För 6v. sedan blev jag alltså opererad i Bollnäs sjukhus. För er som inte blivit sövda nå'n gång så är det en speciell upplevelse. Det är precis som dom säger. Som när jag fick frågan: Börjar du bli trött nu eller? -Nej inte ännu, svarade jag. ...sen vaknade jag i "uppvakningen" 3timmar senare.
Konstig känsla när tre timmar bara försvann så där.

Jag kan inte beskriva så mycket om vad de gjort i axeln, bara att det skruvat in nå't slags ankare i benet i axeln (på tre ställen tror jag). På dessa ankare sitter det trådar som de använt för att sy/spänna upp ledkapsel, dra om senor m.m.
Operationen skedde med titthålsteknik, så utanpå syns bara tre st. två-centimeters-ärr/sår (inte helt ihopläkta ännu). Men inuti så är det jättemycket som har hänt, och håller på att hända enligt läkaren.

Sedan 6:e dec., då operationen ägde rum, har jag då haft armen i mitella, och bara det har varit en prövning tycker jag. Att inte kunna göra de saker man vill, inkluderat det mest nödvändiga/grundläggande.
Smärtan har varit ganska stor så jag har ätit väldigt mycket smärtstillande ett tag, ända tills för snart en vecka sedan då smärtan avtog betydligt. Skööönt.
Om jag har haft en prövning så tror jag att Maria haft det minst lika jobbigt. Jag menar, tänkt er att få hjälpa gubben sin att både äta (skära upp maten i alla fall), tvätta sig och klä på sig... och med det sköta precis allt i hemmet själv, över jul/nyår o allt. Tack frugan, du är bäst!

Nåja, nog om dessa detaljer. Den största orsaken till att jag skriver på bloggen NU, och inte tidigare är; för att jag kan!... och det med BÅDA händerna. Igår var jag nämligen till läkaren igen, och kunde ta av mitellan. Vilken glädje!! Bara sen igår så känns det som att rörligheten i armen/axeln förbättrats avsevärt. Det känns underbart.

Nu är det bara sex veckor till av sjukgymnastik (tar väldig tid så'nt här) så kan jag börja jobba igen. Härligt va Per-Ola? (Per-Ola=chef, boss, pådrivare, han som håller i piskan).
Tack också Henke Engholm. m.fl. som får hjälpas åt att sköta mina arbetsuppgifter nu.

Nu har ni i alla fall fått ett litet hum om vad som hänt i mitt liv se senast veckorna.
(Mycket film blev det...)

I morgon tar Maria examen. Min egen sjuksköterka. (ska nog anställa henne jag) :-)

Tack alla för uppmuntran. Tack frun för all hjälp, och förlåt P-O för att jag skojar med dig. :-) (Han är en BRA chef).

Som avslutning vill jag bara referera till berättelsen om Josef, inte Lindberg, inte Karsbo, (även om det säkert finns många intessanta berättelser om dom) utan Jakobs son, bror till Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Naftali, Gad, Aser och Benjamin.
Jag och Maria har kollat på den berättelsen på film förra veckan. Mycket gripande historia, och mycket som jag behöver ta lärdom ifrån, och kanske fler med mig.
De två saker jag tänkte på (förutom: Inte de snällaste bröderna de där...) var dessa:

För det första: Förlåtelse. När Josef förlät sina bröder. Gång på gång i Bibeln trycker Gud på med hur viktigt det är med förlåtelse. Ändå är vi så dåliga på det. Är vi för stolta för det? Tror vi att vi är bättre än andra? Vad har vi att va stolta över?... Det är ju bara genom Guds nåd vi kan berömma oss.

Det andra var: hur otroligt Guds plan för oss är. Josef trodde nog att det var ute med honom när han blev såld som slav, men istället använda Gud honom till att rädda en hel nation från att svälta ihjäl. Vi kanske också tycker att det känns hopplöst lite då och då, men Gud kanske använder eller ska använda oss till något mycket större som vi inte kan se. Lita på honom.

Gud välsigne er alla. / Jerker