Skall religion vara enkelt? Om frustration

En del kristna säger att vi inte skall krångla till vår tro med diverse olika läromässiga utläggningar och tolkningar, utan att vi istället bör förhålla oss till religionen som något väldigt enkelt och lättbegripligt, något som kan uppfattas av dem mest enfaldige. Vi skall inte göra det svårt för människor att komma till tro, menar vi. Denna utsaga är förvisso helt korrekt, men å andra sidan är den inte helt och hållet sann.

Jag läste en artikel i tidningen Dagen förra veckan som handlade om en amerikansk undersökning om församlingars inre liv. En av de upptäckter som denna studie kom fram till var att de församlingsmedlemmar som var mest frustrerade och som allvarligt övervägde om de skulle lämna sin församling, också ”visade alla tecken på att vara fullständigt hängivna i sin tro.” (http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=148678)

För mig som lärarstudent låter detta bekant. I ett klassrum så befinner sig eleverna på olika nivåer, trots att de är jämngamla. Vissa elever har liten kunskap medan andra elever innehar stor kunskap och lärarens stora utmaning i detta är att anpassa sin undervisning så den inbegriper alla elever. Undervisningen skall vara enkel till den grad att de elever med minst kunskap, förstår kunskapsförmedlingen. På samma gång skall läraren kunna utmana de elever som är mera självständiga, och locka dem till att söka vidare kunskap. Tyvärr och alltför ofta har lärare prioriterat sin tid till de minst bevandrade eleverna, vilket har hämmat de mera självständiga elevernas inlärningsprocess – vilket i sin tur leder till frustration och att de underpresterar.
Samma mekanismer finns hos våra församlingar tror jag.

När jag ikväll läste ur C S Lewis bok ”Kan man vara kristen?”, så fångade denne fantastiske författare en del av denna mekanism som undersökningen talade om. Att inneha det enkla men också det djupgående. Jag citerar:

”Det är ingen mening med att begära att religionen skall vara enkel. När allt kommer omkring är de verkliga tingen inte enkla. De ser enkla ut, men de är det inte. Det bord jag sitter vid förefaller enkelt: men fråga en fysiker vad det egentligen består av – fråga om atomerna och om hur ljusvågorna återkastas från dem och träffar mitt öga och vad som då sker i synnerven och hur detta verkar på hjärnan – så finner du att vad vi kallar ”att se ett bord” för oss in i mysterier och invecklade förhållanden som du knappast ser något slut på.
Det förefaller enkelt när man hör ett barn be en bön. Och nöjer du dig med det – nå, gott och väl! Men gör du det inte… utan vill gå vidare och frågar vad som egentligen sker, får du vara beredd på stora svårigheter. Begär vi något mer än bara enkelhet är det dumt att klaga över att detta något inte är enkelt…

Försöker man då förklara den kristna läran sådan den uppfattas av en bildad vuxen, klagar de [författaren talar om kritiker till kristendomen] över att man får det att gå runt i huvudet på dem och att det är alldeles för invecklat och att det är säkra på att Gud, om han fanns, skulle ha gjort ”religionen” enkel, för det enkla är det vackra och så vidare.”

Som vanligt är Lewis väldigt träffsäker i sin analys. Nu bör jag nämna, för att undvika missförstånd, att Lewis också talar om kristendomen som enkel och begripbar. Han talar om försoningen – en händelse vars detaljer är väldigt svår att förklara teologiskt, men där han nöjer sig med att konstatera att försoningen har ägt rum, oavsett om han förstår den eller inte(den som påstår att försoningen är enkel har inte på allvar förstått dess djup). På så vis är kristendomen enkel. Men å andra sidan, för den som inte nöjer sig med enkla svar (som ibland har blivit till frikyrkliga klyschor) – så finns det djup visdom att gräva ur, både från Bibeln och från tidigare kristnas litterära verk och livshistorier.

För att återgå till artikeln i tidningen Dagen. Den frustration som de kristna i den amerikanske undersökningen kände, kan jag själv till viss del känna ibland. Trots att man vill vara hängiven, så kan man känna frustration. Vad denna frustration beror på, är sannolikt olika beroende på person och sammanhang. Personligen beror min frustration oftast på teologiskt grubbleri – där jag ibland nästintill kan känna förakt för billiga och förenklade svar, och jag har svårt att förstå kristna som aldrig tycks brottas eller söka svar på de tyngre frågorna (Detta är attityder jag jobbar på att förbättra. För vem vet egentligen vad andra brottas med?). Sättet att dämpa denna frustration, för min situation, är att gå på djupet och läsa Bibeln och litteratur som behandlar teologiska frågor (detta är också orsaken till varför jag skriver om denna frustration utifrån teologisk problematisering).

För att sammanbinda denna text till en enhet, så är min poäng att församlingar behöver bejaka både det enkla men också det djupa i kristendomen. Vi skall inte förakta enkla och lättbegripliga sanningar (vi skall vara som barn i tron) - men vi bör också leta efter de djupa källorna och inte reducera kristendomen till något som den inte är. Vi behöver mogna och äta fast andlig mat (tänk vad glad man blir när man får ta del av den visdom som finns! Det är verkligen mat!). Och detta behöver infinna sig i församlingen. Det är ledarskapets och medlemmarnas utmaning att både vara enkel och att vara utmanande – både i frågor om kunskap och om tjänst. Mångsidighet är en väg för att undgå att hamna i frustration (vilket också är anledningen till varför kristna bör tillhöra en församling.)

Ett sista ord och tips. Läs C S Lewis!

“Långt ifrån alla böcker håller för de tvära kast livet ibland gör. Ytterst få smakar tro och tröst när tillvaron öppnar sina svarta hål. De här böckerna har gjort det”

– Tomas Sjödin om C S Lewis böcker.

Mvh Johan Å