Skall religion vara enkelt? Om frustration

En del kristna säger att vi inte skall krångla till vår tro med diverse olika läromässiga utläggningar och tolkningar, utan att vi istället bör förhålla oss till religionen som något väldigt enkelt och lättbegripligt, något som kan uppfattas av dem mest enfaldige. Vi skall inte göra det svårt för människor att komma till tro, menar vi. Denna utsaga är förvisso helt korrekt, men å andra sidan är den inte helt och hållet sann.

Jag läste en artikel i tidningen Dagen förra veckan som handlade om en amerikansk undersökning om församlingars inre liv. En av de upptäckter som denna studie kom fram till var att de församlingsmedlemmar som var mest frustrerade och som allvarligt övervägde om de skulle lämna sin församling, också ”visade alla tecken på att vara fullständigt hängivna i sin tro.” (http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=148678)

För mig som lärarstudent låter detta bekant. I ett klassrum så befinner sig eleverna på olika nivåer, trots att de är jämngamla. Vissa elever har liten kunskap medan andra elever innehar stor kunskap och lärarens stora utmaning i detta är att anpassa sin undervisning så den inbegriper alla elever. Undervisningen skall vara enkel till den grad att de elever med minst kunskap, förstår kunskapsförmedlingen. På samma gång skall läraren kunna utmana de elever som är mera självständiga, och locka dem till att söka vidare kunskap. Tyvärr och alltför ofta har lärare prioriterat sin tid till de minst bevandrade eleverna, vilket har hämmat de mera självständiga elevernas inlärningsprocess – vilket i sin tur leder till frustration och att de underpresterar.
Samma mekanismer finns hos våra församlingar tror jag.

När jag ikväll läste ur C S Lewis bok ”Kan man vara kristen?”, så fångade denne fantastiske författare en del av denna mekanism som undersökningen talade om. Att inneha det enkla men också det djupgående. Jag citerar:

”Det är ingen mening med att begära att religionen skall vara enkel. När allt kommer omkring är de verkliga tingen inte enkla. De ser enkla ut, men de är det inte. Det bord jag sitter vid förefaller enkelt: men fråga en fysiker vad det egentligen består av – fråga om atomerna och om hur ljusvågorna återkastas från dem och träffar mitt öga och vad som då sker i synnerven och hur detta verkar på hjärnan – så finner du att vad vi kallar ”att se ett bord” för oss in i mysterier och invecklade förhållanden som du knappast ser något slut på.
Det förefaller enkelt när man hör ett barn be en bön. Och nöjer du dig med det – nå, gott och väl! Men gör du det inte… utan vill gå vidare och frågar vad som egentligen sker, får du vara beredd på stora svårigheter. Begär vi något mer än bara enkelhet är det dumt att klaga över att detta något inte är enkelt…

Försöker man då förklara den kristna läran sådan den uppfattas av en bildad vuxen, klagar de [författaren talar om kritiker till kristendomen] över att man får det att gå runt i huvudet på dem och att det är alldeles för invecklat och att det är säkra på att Gud, om han fanns, skulle ha gjort ”religionen” enkel, för det enkla är det vackra och så vidare.”

Som vanligt är Lewis väldigt träffsäker i sin analys. Nu bör jag nämna, för att undvika missförstånd, att Lewis också talar om kristendomen som enkel och begripbar. Han talar om försoningen – en händelse vars detaljer är väldigt svår att förklara teologiskt, men där han nöjer sig med att konstatera att försoningen har ägt rum, oavsett om han förstår den eller inte(den som påstår att försoningen är enkel har inte på allvar förstått dess djup). På så vis är kristendomen enkel. Men å andra sidan, för den som inte nöjer sig med enkla svar (som ibland har blivit till frikyrkliga klyschor) – så finns det djup visdom att gräva ur, både från Bibeln och från tidigare kristnas litterära verk och livshistorier.

För att återgå till artikeln i tidningen Dagen. Den frustration som de kristna i den amerikanske undersökningen kände, kan jag själv till viss del känna ibland. Trots att man vill vara hängiven, så kan man känna frustration. Vad denna frustration beror på, är sannolikt olika beroende på person och sammanhang. Personligen beror min frustration oftast på teologiskt grubbleri – där jag ibland nästintill kan känna förakt för billiga och förenklade svar, och jag har svårt att förstå kristna som aldrig tycks brottas eller söka svar på de tyngre frågorna (Detta är attityder jag jobbar på att förbättra. För vem vet egentligen vad andra brottas med?). Sättet att dämpa denna frustration, för min situation, är att gå på djupet och läsa Bibeln och litteratur som behandlar teologiska frågor (detta är också orsaken till varför jag skriver om denna frustration utifrån teologisk problematisering).

För att sammanbinda denna text till en enhet, så är min poäng att församlingar behöver bejaka både det enkla men också det djupa i kristendomen. Vi skall inte förakta enkla och lättbegripliga sanningar (vi skall vara som barn i tron) - men vi bör också leta efter de djupa källorna och inte reducera kristendomen till något som den inte är. Vi behöver mogna och äta fast andlig mat (tänk vad glad man blir när man får ta del av den visdom som finns! Det är verkligen mat!). Och detta behöver infinna sig i församlingen. Det är ledarskapets och medlemmarnas utmaning att både vara enkel och att vara utmanande – både i frågor om kunskap och om tjänst. Mångsidighet är en väg för att undgå att hamna i frustration (vilket också är anledningen till varför kristna bör tillhöra en församling.)

Ett sista ord och tips. Läs C S Lewis!

“Långt ifrån alla böcker håller för de tvära kast livet ibland gör. Ytterst få smakar tro och tröst när tillvaron öppnar sina svarta hål. De här böckerna har gjort det”

– Tomas Sjödin om C S Lewis böcker.

Mvh Johan Å

Vem friden har gett mig pinnen igen?! =)

-Vem friden har gett mig pinnen igen? Vem friden har gett mig pinnen igen? Vem friden har gett mig pinnen igen?
Det där är den mening som jag har frågat mig själv i några minuter nu. Kanske är det Jerker, jag vet inte:)

Jag gillar den här bloggen - Att läsa. inte skriva, bara läsa. Men hur skulle det fungera om alla tänkte så? Då skulle ingen skriva och denna blogg skulle vara utan betydelse. Så är det ju annars också, man ska inte bara titta på vad de andra gör och förlita sig på det, utan man måste ta steg och initiativ själv också! Därför får jag väl lov att släppa loss nu då och skriva ett inlägg igen. Jag var ju den som fick den hederssamma uppgiften att skriva som nummer 2 i denna blogg, då i början på september, och nu är det dags igen.

Räknade lite snabbt på hur det gått med denna blogg. År 2007 var det 81 stycken inlägg fördelat på 4 månader. Det är i snitt 20,25 inlägg/månad. Detta år/månad har vi, inräknat detta inlägg 4 stycken. Ganska dåligt resultat januari 2008 alltså. Det måste vi bli bättre på(även om jag troligen inte kommer skriva nå fler inlägg:P)!

Innan jag lämnar pinnen vidare så måste jag få dela med mig av en otroligt rolig kommentar signerat Anette(jag har tittat i telefonkatalogen, hon stavar sitt namn med 1 n :P) Johansson som jag har fått höra. Anette skulle väcka Sanna innan årsmötet för att kolla om Sanna ville med. Anette uttryckte då sig på bästa sätt:
-Sanna, ska du med på årsmötet? Du vet, det är ju din fars stora dag då!
(Hon syftar alltså på att Henry ska få hålla sin längsta ekonomirapport på året, för er som av nån anledning inte skulle förstå det;) )
Klockren kommentar! Tack för ett gott skratt Anette!

Och Jerker... Jag är inte sur på dig om det var du som gav mig pinnen, bara lite lätt irriterad;)

Ta hand om er!
Bless /Josef Lindberg

Hej hej!

Sanna Johansson här. För er som inte vet så mycket om mig så kan jag väl berätta att jag är 17 år, pluggar språk på voxnadalens gymnasium. Det är grymt kul med språk och jag har träffat många nya vänner under gymnasieperioden såhär långt :) Jag har varit med i kyrkan sen jag var liten och det tackar jag Gud för!

Sofia (Lindh) gav mig (på begäran av mig själv faktist:p) uppgifterna till bloggen och jag tyckte att det skulle vara roligt att skriva ett inlägg, men precis som (några?) andra också känner så vet jag faktist inte riktigt vad jag ska skriva. Men jag tänkte att jag kan väl berätta lite om veckan som varit.

För det är nämnligen så att jag upplevt bönesvar från Gud. Jag upplevde att Gud gav mig kraft att verkligen läsa bibeln, även om jag gjort det tidigare också så har det varit lite tungt.

Det var så här: På Onsdagen den 9 Jan. började skolan igen och jag och mina kompisar brukar alltid ha våran kristnaskolgrupp på Onsdagsmornar, 8-9, och även denna Onsdag hade vi det. Vi var en mindre grupp än vanligt, eftersom några var och praktiserade, så vi var bara tre stycken. Vi tänkte att vi skulle köra lite 'pepp-talk' istället för att någon läste ur bibeln (ingen av oss hade förberett något att säga) så vi satt där inne i ett klassrum och pratade om saker (saker som vi behövde hjälp med att be om och saker som vi upplevt att Gud hjälpt oss med.) och medan vi pratar så säger Sofia att hon börjat läsa minutbibeln. Direkt när hon säger detta hajar jag till. Det var nämnligen så att kvällen innan hade jag gruvat mig inför skolstarten och eftersom jag kände att jag inte fann nån tröst i bibeln så bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig, för jag visste ju att svaret och trösten fanns där! Så plötsligt fick jag för mig att gå upp ur sängen och kolla i en kartong som jag har på golvet, och jag tänkte vad ska det här vara bra för? Sedan dagen efter förstod jag, min minutbibel låg i just den kartongen.

Jag började läsa den och det gick verkligen lätt! Och inte lätt på det viset att det gick snabbt och jag inte behövde ägna så mycket energi åt det. Utan lätt att förstå, lätt att känna Gud. För jag tror inte att det är svårt att "känna" Gud. Han väntar ju på oss!

Jag tackar Gud för detta, även om det kanske inte var ett "stort" bönesvar så var det ändå ett bönesvar. Jag tror att vi måste börja tänka att mer saker är från Gud, för att stärka oss själva om inte annat. Precis lika gärna som stora saker är från Gud, är ju också dom små sakerna.

Vår tro blir starkare när vi tror.

Gud välsigne er alla! :)
/Sanna

Jerker vid "pennan":

Nu är det dags! Jag har haft stafettpinnen se'n uppesittarkvällen hos Engholms (se nedan) men har inte kunnat förmå mig att skriva. Direkt när jag funderat på att skriva nå't kommer tankarna: vad har jag att skriva? Absolut ingenting. Jag menar, hur kul är det att läsa tankarna från en handikappad pianist som knappt klivit ur soffan på 6v. Men nu får ni göra det i alla fall, om jag ska bli av med den här stafettpinnen nå'n gång... :-)

För alla er som sett mig på kyrkan med armen i mitella men inte hört djungeltrumman eller inte (av nån anledning) velat fråga mig vad som hänt, eller er som inte sett eller hört nånting alls, så har jag alltså opererat axeln, pga att den brukar "hoppa ur led". Den har gjort det i ca 15år nu, så jag kände att det var dags att göra någonting åt det.

För 6v. sedan blev jag alltså opererad i Bollnäs sjukhus. För er som inte blivit sövda nå'n gång så är det en speciell upplevelse. Det är precis som dom säger. Som när jag fick frågan: Börjar du bli trött nu eller? -Nej inte ännu, svarade jag. ...sen vaknade jag i "uppvakningen" 3timmar senare.
Konstig känsla när tre timmar bara försvann så där.

Jag kan inte beskriva så mycket om vad de gjort i axeln, bara att det skruvat in nå't slags ankare i benet i axeln (på tre ställen tror jag). På dessa ankare sitter det trådar som de använt för att sy/spänna upp ledkapsel, dra om senor m.m.
Operationen skedde med titthålsteknik, så utanpå syns bara tre st. två-centimeters-ärr/sår (inte helt ihopläkta ännu). Men inuti så är det jättemycket som har hänt, och håller på att hända enligt läkaren.

Sedan 6:e dec., då operationen ägde rum, har jag då haft armen i mitella, och bara det har varit en prövning tycker jag. Att inte kunna göra de saker man vill, inkluderat det mest nödvändiga/grundläggande.
Smärtan har varit ganska stor så jag har ätit väldigt mycket smärtstillande ett tag, ända tills för snart en vecka sedan då smärtan avtog betydligt. Skööönt.
Om jag har haft en prövning så tror jag att Maria haft det minst lika jobbigt. Jag menar, tänkt er att få hjälpa gubben sin att både äta (skära upp maten i alla fall), tvätta sig och klä på sig... och med det sköta precis allt i hemmet själv, över jul/nyår o allt. Tack frugan, du är bäst!

Nåja, nog om dessa detaljer. Den största orsaken till att jag skriver på bloggen NU, och inte tidigare är; för att jag kan!... och det med BÅDA händerna. Igår var jag nämligen till läkaren igen, och kunde ta av mitellan. Vilken glädje!! Bara sen igår så känns det som att rörligheten i armen/axeln förbättrats avsevärt. Det känns underbart.

Nu är det bara sex veckor till av sjukgymnastik (tar väldig tid så'nt här) så kan jag börja jobba igen. Härligt va Per-Ola? (Per-Ola=chef, boss, pådrivare, han som håller i piskan).
Tack också Henke Engholm. m.fl. som får hjälpas åt att sköta mina arbetsuppgifter nu.

Nu har ni i alla fall fått ett litet hum om vad som hänt i mitt liv se senast veckorna.
(Mycket film blev det...)

I morgon tar Maria examen. Min egen sjuksköterka. (ska nog anställa henne jag) :-)

Tack alla för uppmuntran. Tack frun för all hjälp, och förlåt P-O för att jag skojar med dig. :-) (Han är en BRA chef).

Som avslutning vill jag bara referera till berättelsen om Josef, inte Lindberg, inte Karsbo, (även om det säkert finns många intessanta berättelser om dom) utan Jakobs son, bror till Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Naftali, Gad, Aser och Benjamin.
Jag och Maria har kollat på den berättelsen på film förra veckan. Mycket gripande historia, och mycket som jag behöver ta lärdom ifrån, och kanske fler med mig.
De två saker jag tänkte på (förutom: Inte de snällaste bröderna de där...) var dessa:

För det första: Förlåtelse. När Josef förlät sina bröder. Gång på gång i Bibeln trycker Gud på med hur viktigt det är med förlåtelse. Ändå är vi så dåliga på det. Är vi för stolta för det? Tror vi att vi är bättre än andra? Vad har vi att va stolta över?... Det är ju bara genom Guds nåd vi kan berömma oss.

Det andra var: hur otroligt Guds plan för oss är. Josef trodde nog att det var ute med honom när han blev såld som slav, men istället använda Gud honom till att rädda en hel nation från att svälta ihjäl. Vi kanske också tycker att det känns hopplöst lite då och då, men Gud kanske använder eller ska använda oss till något mycket större som vi inte kan se. Lita på honom.

Gud välsigne er alla. / Jerker

Vad hände?
2008 kom och alla gav upp på bloggen? Kom igen nu, skriv något! Spännande eller inte spelar ingen roll - bara så jag, vi, får något att läsa. ;) Jag blev tillsagd av Josef att skriva något med tanke på att ingen skriver och jag har ändå inget annat att göra för tillfället.

Skolan började förra veckan och nu är jag sjuk med feber och sånt onödigt trams. I måndags hade tydligen 40 stycken sjukanmält sig och gått hem, plus alla som inte kommit till skolan överhuvudtaget. Måste vara något som går. Hursomhelst så sov jag 14 timmar natten som var och är inte särskilt trött just nu, sitter därför vaken med datorn i knät..

Jag har inget att skriva om egentligen, så detta är bara ett tråk-inlägg med förhoppning om att fler börjar skriva. Jag har skickat användaruppgifter till några människor i hopp om att de ska skriva något. Jag vet, inte det "riktiga" sättet att skicka runt - men när ingen annan skriver så krävs det att andra metoder används!

Ett svammelinlägg om inget, men ha det fint allesammans.
Gud välsigne er.
/Sofia Lindh