Tankar från Falun

Detta skrev Johan Å som kommentar till ett av mina inlägg (bekännelsen vid bulldegen) Fick tillåtelse att lägga det som inlägg för jag tyckte det var bra.

Vad komiskt, jag hade samma upplevelse som dig Marie angående den sången! Jag tyckte inte alls om den i början, men nu är den en väl besjungen sång bland mina vardagsrepertoarer.

Angående sång och musik i kyrkan, så är det en krutdurk som kan vara väldigt känsligt att diskutera. I våran cellgrupp här i Falun så läser vi boken ”Leva med mål och mening” – där författaren Rick Warren poängterar att tillbedjan är till för Gud och inte för oss, varav han menar att musikstil och utformning i kyrkorna inte är primärt utan sekundärt. Så i princip spelar det ingen roll vilken typ av musikgenre det är – segertoner eller lovsång – vi skall tillbe Gud lika mycket oavsett vilket! Vilket jag tycker låter som en sund tanke.

Frågan är bara till vilken grad vi är villig att göra detta? Segertoner är en skatt rent innehållsmässigt, men om musikstil inte betydde någonting – utan bara texten och andan den framförs i – så skall vi som sanna tillbedjare vara beredd att eventuellt rappa ”O store Gud” i ackompanjemang med hiphop beats. Eller varför inte de tyngsta av tyngsta hårdrocksriff till ”Det finns en källa”? Tänk er ett Smyrnamöte där musikinslagen framförs genom hårdrock, hiphop, jazz, techno-house – och där den gemensamma nämnaren är segertonertexter?! Hur skulle församlingsmedlemmarna reagera? :)

I tanken är det helt rätt, en äkta tillbedjan i form av hiphop är lika mycket en gudstjänst som segertoner och stränginstrument - men hur villiga är vi att acceptera andra musikformer som inte tillhör våra egna smakreferenser? För om ingen musik är helig sig själv, så är heller inte de gamla psalmerna, segertoner eller lovsång heliga i sig självt heller. Då är varken segertoner eller lovsång bättre eller sämre än varandra!

Jag slänger bara ut en tanke – för ni som känner mig vet att jag avskyr allt vad rapp och hiphop heter och jag skulle sannolikt inta ett inre motstånd gentemot att rappa O store Gud (till en början). För även om tillbedjan handlar främst om Gud, så är vi människor med referenspunkter från vår omvärld och kultur - varav det kan bli problem för många att rappa O store Gud – för vi känner inte igen oss i den kulturen.

Svaret på det problemet är att vi som mogna kristna då skall ”förnya våra sinnen” och inse att detta är ett sätt att tillbe Gud på, och att även om vi inte förstår det fullt ut, så skall vi inte fördöma det – utan helst skall vi vara beredd att tillbe Gud på detta nya, konstiga sätt. Klart en utmaning!Så mitt ”budskap” är: vi behöver alla former av musikala genrer och stilar! Och vi behöver människor som anammar och är beredd att tillbe i alla olika former. Unga som sjunger med i segertoner (som jag i denna kategorisering tillskriver den äldre generationen) och gamla som sjunger med i lovsånger (egentligen är inte dessa kategoriseringar korrekta, ex. att lovsång tillhör de unga – men det är så den upplevs i församlingar, som någonting ”ungt” – varav jag benämner den som ung).

Skall jag vara en smula självkritisk som församlingsmedlem och sticka ut hakan lite– så tycker jag mig se att de äldre har svårare att anamma andra musikgenren, exempelvis lovsången, än vad ungdomar har. Ibland står de äldre där och tittar på väggen med lovsångstext, men sjunger inte med (kanske ber dom istället?, eller så kan de inte melodin?), varför inte sjunga med ändå, till trots? Lovsången är ju inte de ungas musik, utan Guds och hans församling – liksom de övriga delarna av musikala inslag, som segertoner – vilket jag för min del gapar och tar i för full hals då de sjungs! :)