Det finns några saker jag ibland har lite svårt för, som exempel vissa sånger ur segertoner. De får mig att tappa koncentrationen. Inte sällan när de sjungs kommer jag på mig själv att mina tankar inte alls är vid korset utan 25 år bakåt i tiden - en tid när jag högt och ofta sjöng kampsånger med mitt flicklag IFK Kumla. En del segertonersånger är nämligen så väldigt "kampsångiga". Byt ut Jesus mot boll eller Bajjen så har du det!! Det är inte fel att kampsjunga om Jesus, men jag vill vara närvarande på gudstjänsten, inte tappa fokus p g a musikstilen. Men nu har Gud övertygat mig - igen - med sin mäktiga list. I går på självaste kanelbullens dag slog han till! Jag stod i köket och knådade bulldegen som allra bäst då jag ertappade mig själv som högt och ljudligt sjöng ut kampsångernas sång: "Jesus har makt, han har all makt, han vunnit seger på Golgata. .." Gång på gång sjöng jag den - en sång jag varken gillade eller visste att jag kunde. Jag blev förvånad själv och tvingades stanna upp och fundera. Varför sjunger jag den här sången som jag inte tycker om? Varför är jag så glad? Jag hade inga bra svar men visste att sången hade talat starkt till mig. Vilken seger han vunnit. En seger som inte går att jämföra med någon av mina egna segrar, en sång som inte alls kan jämföras med någon kampsång från 1983. En sång som mister allt om texten byts ut till "Bajjen har makt, de har all makt, de vunnit seger.."
Jag fick en rejäl tankeställare där vid bulldegen när jag insåg hur sången påverkat mig positivt- trots att Jag inte gillat den. Och vem vet, snart tillhör den kanske favoriterna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Haha.. måste hålla med dig om det kan vara lätt att tappa koncentrationen ibland. Men samtidigt tycker jag att vissa av s sångerna är jätte härliga och beskriver det man känner. Dom hörs här hemma ibland!
En av mina absoluta favoriter i Segertoner är nr 355. Det är min "nationalsång". Den kommer att sjungas på församlingsmötet på lördag.
Visst finns det en massa bra Segertoner-sånger! De flesta måste ju vara skrivna efter/under många upplevelser med Jesus.
Och nu blir jag ju tvungen att kolla vad 355 är för sång! ;).... Ja, den är underbar. Den hade vi som unisonsång på våran vigsel för 10 år sen.
355 är en underbar sång!!
Många skulle nog inte säga att den sången är gammal! Det kan låta så här oxå..."Kring källan syns en syskonring av återlösta fåren, de ha ej brist på någonting ty de få bo i såren.." Det du, Marie, det är en gammal sång!!
Ha, ha, Lotta! Den sången kan ALLA som var med på Lars Haraldssons tid som pastor! Den tog han alltid upp när nån ny medlem fick sitt medlemskort. Jag tog faktiskt med strofen "Kring källan syns en syskonring", när jag skrev ungdomarnas avskeds-tack-sång till Lars. Det var på melodin till "Det finns mycket som jag inte kan förklara" och varje refr. avslutades med "Kring..., nu slutar Lars". Typ!
Andra härliga, gamla strofer är: "Bröstsköldens ädelstenar är nu Guds kärleks tolk" (Nr 451), och "Gamle Adam kommer till mig, med sin träldoms ack och ve", (Finns ej i S-toner).
Vad komiskt, jag hade samma upplevelse som dig Marie angående den sången! Jag tyckte inte alls om den i början, men nu är den en väl besjungen sång bland mina vardagsrepertoarer.
Angående sång och musik i kyrkan, så är det en krutdurk som kan vara väldigt känsligt att diskutera. I våran cellgrupp här i Falun så läser vi boken ”Leva med mål och mening” – där författaren Rick Warren poängterar att tillbedjan är till för Gud och inte för oss, varav han menar att musikstil och utformning i kyrkorna inte är primärt utan sekundärt. Så i princip spelar det ingen roll vilken typ av musikgenre det är – segertoner eller lovsång – vi skall tillbe Gud lika mycket oavsett vilket! Vilket jag tycker låter som en sund tanke.
Frågan är bara till vilken grad vi är villig att göra detta? Segertoner är en skatt rent innehållsmässigt, men om musikstil inte betydde någonting – utan bara texten och andan den framförs i – så skall vi som sanna tillbedjare vara beredd att eventuellt rappa ”O store Gud” i ackompanjemang med hiphop beats. Eller varför inte de tyngsta av tyngsta hårdrocksriff till ”Det finns en källa”? Tänk er ett Smyrnamöte där musikinslagen framförs genom hårdrock, hiphop, jazz, techno-house – och där den gemensamma nämnaren är segertonertexter?! Hur skulle församlingsmedlemmarna reagera? :)
I tanken är det helt rätt, en äkta tillbedjan i form av hiphop är lika mycket en gudstjänst som
segertoner och stränginstrument - men hur villiga är vi att acceptera andra musikformer som inte tillhör våra egna smakreferenser? För om ingen musik är helig sig själv, så är heller inte de gamla psalmerna, segertoner eller lovsång heliga i sig självt heller. Då är varken segertoner eller lovsång bättre eller sämre än varandra!
Jag slänger bara ut en tanke – för ni som känner mig vet att jag avskyr allt vad rapp och hiphop heter och jag skulle sannolikt inta ett inre motstånd gentemot att rappa O store Gud (till en början). För även om tillbedjan handlar främst om Gud, så är vi människor med referenspunkter från vår omvärld och kultur - varav det kan bli problem för många att rappa O store Gud – för vi känner inte igen oss i den kulturen.
Svaret på det problemet är att vi som mogna kristna då skall ”förnya våra sinnen” och inse att detta är ett sätt att tillbe Gud på, och att även om vi inte förstår det fullt ut, så skall vi inte fördöma det – utan helst skall vi vara beredd att tillbe Gud på detta nya, konstiga sätt. Klart en utmaning!
Så mitt ”budskap” är: vi behöver alla former av musikala genrer och stilar! Och vi behöver människor som anammar och är beredd att tillbe i alla olika former. Unga som sjunger med i segertoner (som jag i denna kategorisering tillskriver den äldre generationen) och gamla som sjunger med i lovsånger (egentligen är inte dessa kategoriseringar korrekta, ex. att lovsång tillhör de unga – men det är så den upplevs i församlingar, som någonting ”ungt” – varav jag benämner den som ung).
Skall jag vara en smula självkritisk som församlingsmedlem och sticka ut hakan lite– så tycker jag mig se att de äldre har svårare att anamma andra musikgenren, exempelvis lovsången, än vad ungdomar har. Ibland står de äldre där och tittar på väggen med lovsångstext, men sjunger inte med (kanske ber dom istället?, eller så kan de inte melodin?), varför inte sjunga med ändå, till trots? Lovsången är ju inte de ungas musik, utan Guds och hans församling – liksom de övriga delarna av musikala inslag, som segertoner – vilket jag för min del gapar och tar i för full hals då de sjungs! :)
Hallå! Det var tänkvärd läsning och ett intressant tankeexperiment. För tyvärr tror jag inte vi kommer dit där det lovsjungs i en sådan mångfald av genrer- från rap till techno-house!! Det vore sååå häftigt. Tänk att vara en sådan lovsjungande församling att det lockade utomstående pga av lovsången - i stället för att som nu när det i mångt och mycket är tvärtom- folk skräms bort!!
Din kommentar är så bra så jag skulle vilja kopiera det och lägga som ett nytt inlägg, går du med på det?
Krama Emma från mig och Simon!
Ja, det går väl an ;)
Skicka en kommentar