Under de två första veckorna på denna termin så har jag läst vetenskapsfilosofi. Vetenskapsfilosofi är studiet av vetenskapliga aktiviteter och kunskaper, och det är från vetenskapsfilosofin som ”vetenskapen” – som vi vardagligt uttrycker det – hämtar sina modeller och tankar om vad metoder, kunskap och sanning är.
Det som gör vetenskapsfilosofin så intressant, är att när allting dras mot sin spets, när filosofin och vetenskapen skall försöka hitta en rimlig utgångspunkt för sina studier att beskriva den yttersta verkligheten, så hamnar man alltid i trons domäner! Oavsett vilken vetenskaplig gren forskaren väljer – om de är positivister eller relativister - så går fysiken, logiken och mattematiken till korta när de väl skall beskriva ”verkligheten”. Istället hamnar man inom TRONS område – där man tar hjälp av diverse hjälphypoteser som bara är teoretiska i sitt slag, det vill säga att VETENSKAPEN – den som skall observera världen med de fem sinnena och som är hårda i sina krav på upprepbarhet – nu använder metoder såsom gissningar och antaganden då man skall försöka förklara universums tillblivelse. Vilket egentligen är ytterst ovetenskapligt och vars metoder egentligen skall benämnas som TRO, eftersom vetenskapsmännen gör ett aktivt val då de sätter sin tilltro till dessa teorier!
Så när allting kommer till kritan så är det på människans lott att VÄLJA vad man VILL TRO på.
När vi under den första veckan hade föreläsningar och våra lärare hade gått igenom vetenskapens grunder, så var det otroligt roligt – på gränsen till skadeglädje – att tala med mina klasskompisar om detta! För många av dem var detta något nytt - att vetenskapen ytterst sätt är ett ställningstagande som baserar på tro. De hade nämligen tidigare antagit att vetenskapen/vetenskaperna var absoluta sanningar med få brister, men nu såg de att den inte alls är en stadig klippa att bygga sitt hus på!
En av mina klasskompisar uttryckte detta förträffligt bra då hon menade att ”läraren höll på att förstöra hennes världsbild”!
Förtydligande: Jag är inte emot vetenskap, tvärtom, vetenskap är något bra! Men det gäller att veta av dess begränsningar – att den inte kan mäta allting och att dess yttersta antaganden handlar i stor grad om TRO.
/Johan Å, Falun
Fotot är på våran studentlya, skrivbordet där vi gnuggar våra geniknölar! :)
3 kommentarer:
Hej Falun! Det var ett intressant inlägg. Jag tycker dessutom att vetenskapsteori/filosofi är mkt intressant. Under mina egna studier var det ungefär samma aha-upplevelse för mig som för dina klasskamrater, att vetenskapen inte är en absolut sannning! Det intressanta är ju att desto mer man tränger in i den, desto bräckligare blir den (inte alltid men ofta). Till syvende och sist handlar det ju om vad jag vågar tro. För mig var studierna en stor del i mitt sökande fram till Gud. Till slut föreföll vetenskapen och allt liksom meninslöst och jag fick extrem andlig nöd. JAg är inte heller emot vetenskapen, tvärtom. Det är ett utomordentligt verktyg att hantera verligheten och vardagen och har varit konkret hjälp för mig även att fördjupa min tro.
Så vilken metodologisk ståndpunkt har du intagit?
Jag har nog inte riktigt tagit någon metodologisk ståndpunkt än. Sedan beror det nog på vad man skall studera. Är det samhälle, kultur, etnicitet etc - humanvetenskaper så tror jag att hermeneutiken är ett ganska bra redskap - då det handlar om förståelse. Relativismen fungerar ibland utmärkt, och andra gånger blir den inkonsekvent och flummig. Skulle jag däremot studera "hårda" data, såsom fysik, så kanske jag skulle vara mer positivistisk (även om den ytterst sätt faller på sina egna kriterier om vad vetenskap är).
Det jag ändock måste beundra dessa metodologiska synsätt för, är deras strävan att försöka komma fram till sanningen med stort S. Man ställer upp tuffa kriterier och utsätter teorier för hårda angrepp. Man vänder och vrider och försöker komma fram till någon generell slutsats. De gör sitt yttersta av vad det mänskliga förnuftet och sinnena tillåter, men till deras stora sorg, så kan man inte hitta svaren på de största frågorna där. Paulus säger: ”eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror.” >
Forskarvärlden kan inte lära känna Gud i hans vishet, eftersom den är fokuserad på vad de fem sinnena kan berätta för oss, och för att lära känna Gud behöver vi ha en uppenbarelse – inte en empirisk forskning! Därför är verktyget till att lära känna Gud tro, och eftersom en subjektiv uppenbarelse/tro inte kan bevisas, förkastar vetenskapen tron på Gud. Detta gör man samtidigt som man försöker förklara världens tillblivelse genom diverse hjälphypoteser, såsom parallella universum, vars sannolikhet och vetenskaplighet själv är inom trons domäner (dock inte positivister, som är kritiska till metafysik). Så en smula inkonsekvens förekommer.
Förstår om du fick uppleva en andlig nöd när du läste om vetenskapsteorier, det skulle jag också ha fått om jag inte var troende. För den ärliga vetenskapen, som erkänner sina begränsningar, är ett utomordentligt bra verktyg, och den är absolut inget hot mot den kristna tron. Nej, tvärtom! Den kan förhärliga Gud genom sina studier i skapelsen (vilket också var de första vetenskapsmännens drivkraft). Tyvärr så är inte vetenskapsmännen lika ödmjuka som deras teorier är. Speciellt inte populärvetenskapen som har en förmåga att förvränga data. Men det är en annan diskussion. Så, summa summarum så handlar det om att våga bli en dåre som tror på Gud! :)
Vilken metodologisk ståndpunkt har du antagit Marie? :)
Hej igen!
Det är svårt det där med ståndpunkt och jag tror jag rört mig i den akademiska världen för kort period för att en metodologisk tolkningsram ska kännas som "min". Kommer inte heller ihåg alla definitioner, vad som är vad och så. Men kortfattat så landade jag i den kritiska realismen, som väl är en rätt cental metateori för samhällsvetenskaperna. Som du skriver så är positivismen är "för" naturvetenskaplig, relativismen för mycket "å ena sidan å andra sidan", ja flummig uttryckte du. (Så var det i och för sig under hela min sociologitid. Det är ju verkligen en sån tillåtande "å ena å andra sidan" doktrin. Varför det säkert under den tiden väcktes ett behov hos mig att faktiskt få svar på något någongång, en gräns liksom.)Kritisk realism gör anspråk på att försöka finna de inneboende mekanismerna (kausala krafterna)som genererar händelser. Man utgår från att företeelser i verkligheten besitter kausala krafter. Sociala fenomen definieras/existerar genom sin relation till varandra (Tom & Jerry-problematik). Ja, det här är invecklat och det skulle faktiskt vara kul att öppna böckerna och repetera lite. Ska nog göra det.
Förresten var det där så bra du skrev om att tyvärr är inte vetenskapsmännen så ödmjuka som teorierna, det är verkligen sant.
Med hopp om fler samtal om detta...
Skicka en kommentar