Ännu en surrig kommentar

Tisdag idag och på Smyrna hålls väl bönedag om jag förstått det rätt. Skulle egentligen varit med där, men eftersom jag fortfarande ligger hemma sjuk så sitter jag framför datorn. Var på Bön & Lovsång i fredags och ult träffades innan och jag sa lite skämtsamt till dem nu ska jag vittna på bönedagen på tisdag så jag skulle vilja att det hände något riktigt kul som jag kan berätta om. De andra skrattade bara men jag menade någonstans allvar och visste ju också att det kommer hända något, det gör det varje gång.

När man jobbar som jag gör får man en väldig kärlek till de barn och ungdomar man jobbar med. De kommer så nära på någotvis. Jag pratade en gång med en kollega som tyckte att hon nästa hade som en moders kärlek till sina egna ungdomar. Hur som helst så tycker man om dem och vill att de ska må bra. Därför är det härligt att se att de mår verkligen bra på bön & lovsången. De får verkligen möta Gud där.
En gång när jag skulle hälsa välkommen till bön & lovsången såg jag upp och tyckte verkligen så tydligt att Jesus satt och såg på oss på bakersta bänkraden. (Jag tycker fortfarande det är jobbigt att komma till kyrkan och se att den bänken är upptagen för där ska Jesus sitta. Och han behöver inte bara en plats ska du veta. Han var stor. haha! ) Jag log bara tillbaka och sa inget till ungdomarna om det. Men det var en sån bekräftellse på att Barnen/ ungdomarna har verkligen en speciell plats i Guds hjärta. Bibeln berättar ju det, att barnen har änglar med sig.

Det var i alla fall i de banorna som jag funderade i Fredags och det var det jag kom fram till när jag bad om hjälp med ett vittnesbörd. Att jag sedan när jag tittade upp och börja kika på hur det gick för de andra, såg ungdomar på knä framför korset skulle jag nog också nämt något om.

// Ida